ckramar

V. 35 nu, gaalet!

♥

Bebis:
Ditt barn är omkring 45 cm långt och väger ca 2,6 kg. Barnets centrala nervsystem håller på att mogna, matsmältningsapparaten är nästan färdigbildad och lungorna är vanligtvis helt färdiga. Risken för andningsproblem om barnet föds nu, är mycket mindre jämfört med för några veckor sedan. Nittio procent av alla barn som förds i denna vecka överlever utan några allvarliga men. Nu börjar barnets armar och ben bli knubbiga och fina. Barnet har väldigt lite rörelseutrymme så det fyller ut nästan hela livmodern och tvillingar är ännu mer trångbodda. Du har säkert känt av att barnet hickar ibland. Det sväljer fostervatten, kissar och tränar därmed matsmältningen. Barnet har hittills varit ganska skrynkligt men nu börjar huden räta ut sig. Navelsträngen är generellt cirka 50 centimeter lång och tjock som en tumme.



Mamma:
Det är inte ovanligt att modern får ont i ryggen eller bäckenet i det här stadiet. Anledningen är att ligamenten och musklerna i korsryggen har mjukats upp av graviditetshormonet relaxin. Även barnets tyngd påverkar bäckenet att vidga sig inför förlossningen. Brösten är nu tyngre och bröstvårtorna blir större.

Du kan ha ökat mellan cirka elva till tretton kilo. Så här långt in i graviditeten brukar ledbanden och musklerna i korsryggen mjukas upp. Detta kan göra att du får ont i ryggen. Om värken är besvärande bör du prata med din barnmorska. Många känner sig lättirriterade nu. Bebisen trycker på överallt. Det är svårt att andas, sitta, stå och sova. Prata mycket med din partner så han eller hon förstår vad du går igenom. Nu står magen som högst för att snart sjunka ned lite. Då blir det lite lättare att andas igen.


Jag:
Som jag har sagt tidigare har mitt humör börjat svajja ganska rejält vilket jag (läs min sambo) har skonats från tidigare. Jag är väldigt lättirriterad, kan ryta ifrån och rentutav klämma ur mig taskiga kommentarer. Tur att jag har en man tål det :)
Rent fysiskt börjar det bli jobbigare nu, har nog en lättare form av foglossning ner i blygdbenen som gör det svårt att gå långt och snabbt och det känns även när jag vänder mig i sängen. Och att en så självklar grej som att andas blir ansträngande är inte något man är van vid så även det är lite jobbigt. Halsbrännan fortsätter och tacos är min värsta fiende!

Men trots mina klagomål är jag väldigt tacksam för hur jag faktiskt mår, Monchi mår bra därinne och jag överlever gott och väl dessa små åkommor!
Men att det är fem veckor kvar till beräknad ankomst känns helt sjukt, vad hände liksom?!