ckramar

Det är såklart en unik och annorlunda upplevelse att vara gravid, men att vara gravid i ett annat land med helt andra rutiner är en upplevelse utöver det vanliga.

Innan vi åkte hit till Chile rekommenderade vår barnmorska att vi skulle gå på två rutinkontroller medan vi var borta för att se att allt var ok, med blodtryck och proteinkoll. Efter fyra veckor i solen har vi ännu inte varit på någon kontroll eftersom jag mår så bra och rutinerna här borta är lite annorlunda och krångligare än vad man är van vid hemma., varje grej kostar och man måste göra allt på olika ställen. Men nu kände vi att det faktiskt skulle vara ganska pinsamt att komma hem och berätta att inte har varit på en enda koll, känns ganska så oansvarigt...

 Så idag åkte vi till ett privat sjukhus för att göra en snabb kontroll och det hade gått snabbt... Om jag bara var van vid hur dem gör här och inte fått en sådan chock. Vill att ni sätter er in i min situation nu när jag ska berätta hur vårt besök gick till, ska försöka vara så detaljerad som möjligt :)

Väl i rummet finns en kvinnlig läkare och en sköterska, dem berättar på spanska (F är min tolk) att dem ska göra ett kissprov och ta blodtrycket. A piece of cake!
Läkaren frågar om jag är kissnödig och jag svarar att jag jämt är nödig så det ska nog kunna komma några droppar.
Vad bra! Säger hon och berättar för Fernando hur proceduren ska gå till. Han vänder sig till mig med en aning panik i blicken för han vet att reaktionen jag kommer att ge honom när han har förklarat proceduren inte kommer att vara positiv.
Tänk er detta:
Jag får ta av mig på underkroppen, lägga mig  i en gynstol och då pratar vi inte om en gynstol från 2000-talet utan den här skulle lika gärna kunna ha tagits direkt från första världskrigets sjukhustält. Av någon anledning ska underlivet tvättas, av sköterskan såklart, och hon häller något kallt rakt i härligheten och torkar sedan med en tvättlapp. Camilla, 1 år ligger på skötbordet och blir omhändertagen! Precis så känns det.
Sedan tar hon fram en lite plastburk, en sådan som man normalt får av sköterskan och som man sen tar med in på toaletten, kissar lite snabbt i och ger tillbaks till sköterskan, en sådan plastburk tar hon och placerar den under mig medans jag ligger i gynstolen med benen rakt i luften.
Vamos! Säger läkaren.
Det betyder ungefär "Ja, kom igen". Hon menar alltså att jag där, i liggande ställning med benen rakt ut i luften ska få för mig att kissa i en burk, som någon ANNAN håller i.

Förstår ni paniken och prestationsångesten, ser ni det framför er??
Så här ligger jag i ungefär 5 min och försöker verkligen för mitt liv pressa fram något, samtidigt som både läkaren och sköterskan står och begrundar om det kommer nåt. Vill ju så gärna att det ska komma några droppar så denna märkliga upplevelse ska vara över. Men det är klart att det inte går, det förstår väl vilken människa som helst! Efter ett tag, när läkaren inser att det här inte riktigt var min hemmaplan kallar hon in Fernando och säger att jag måste framtvinga lite kiss på något sätt. Hon säger att vi ska gå och köpa vatten, gå en promenad och komma tillbaka när jag är riktigt kissnödig.

Väl ute, med tårarna inte långt ifrån frågar jag om detta verkligen är nödvändigt, vi skiter i kollen! Men F försöker verkligen uppmuntra mig till att få det gjort, det sitter ju bara i skallen! Alla chilenska kvinnor gör ju så här, måste bara släppa spärren. Så jag sveper tre st 600 ml flaskor vatten, går en promenad, får svettningar och blir faktiskt efter ett tag riktigt kissnödig.
Då går vi in igen och försöker då. Detta är ungefär 40 min senare och nu är det bara sköterskan som är i rummet. Samma procedur, av med kläderna och upp i gynstolen.
Var jag inte kissnödig precis? Tvärstopp blir det, en spärr som verkligen inte vill släppa. Det går inte! Jag varvar mellan att ligga, stå och sitta på huk. Helt omöjligt! Till slut ropar jag på Fernando och han får fråga henne om det går bra om jag åtminstone får hålla i plastburken själv, det skulle kännas mer naturligt i denna onaturliga situation.
Det var ok och efter några försök lyckas jag äntligen klämma fram precis tillräckligt i den jävla plastburken, sittandes på huk. Jag låtstas att jag sitter bakom ett träd i skogen.

LY C K A!

Efter den här lilla proceduren togs blodtrycket, inga konstigheter och det låg på 110/60. Konstigt nog låg det helt normalt trots min traumatiska upplevelse som stressade ur mig totalt.
Fick förklarat för mig att anledningen till att man gör så här är för att minimera att andra bakterier än mina egna ska hamna i provet. Går jag in på toaletten och gör provet där finns risk att bakterier som inte är mina kommer emellan och det blir svårt att avlästa resultatet sedan. Låter ganska rimligt och noggrant, men inte så kul när man själv står där och ska göra det "enkla" kissprovet.

Hur som helst, vi ska tillbaka dit och hämta resultatet nästa vecka och då lär man ju vara igenkänd på det där sjukhuset!